Sista minuten

Igår lät Stora: "Vi ska till Malmö museum imorgon och ska med matsäck"

Jag:"?"....."eehh, och när fick vi information om det?"

Hon:"Alltså, vi har fått en lapp......." *besvärad tystnad*

Jag:"Och VAR är den lappen?"

Hon:"Alltså. I min väska....."

Jag:"Ameh, jag är inte synsk. Blablabla *random svordomar*"

Storas matsäck idag: en köttbullsmacka, yoghurt, dricka och en morot. Tack och lov för bästastebästavänner och deras plättar.

Skickat från min Samsung Mobil

När de älskar varandra

Vid läggdags igår sa jag till Liten att nu var det dags för sängen.

"Jag är inte trött!" meddelade han mig

Jag förklarade att det ändå var läggdags och att vi skulle gå upp tillsammans.

"Jag vill inte att du lägger mig" säger han då. "Jag vill att hon lägger mig" säger han och pekar på sin storasyster som hela kvällen planerat inför deras bus eller godis runda som hon ska ta med honom på dagen efter.

Så tar de varandra i handen och går iväg uppför trappan. Stora hjälper honom att borsta tänderna, kissa och sen läser hon en saga för honom i hans säng. Sen somnar han.

Och mitt mammahjärta smälter.

Varför?

Varför måste pensionärer alltid gå i mitten av gångbanan? Eller cykla? Varför.

De vaggar fram där i mitten och tar upp nästan all plats gärna med en käpp som sticker ut lite så de blir extra breda. Kan de bara inte gå in till kanten?

Wow och oj!

  907 sidor senare sitter jag här och ät förfärad. Måste jag vänta till nästa sommar innan jag kan läsa nästa del? Jag har googlat och jag tror jag kan köpa den på engelska redan nu. 

Då dyker nästa dilemma upp. Sista delen i denna triologi släpps på engelska 2014! Det är ju jättelänge till dit. Jag vill ju veta nu.

Gillar ni fantasy. Lite domedag. Lite katastrof. Med en hint av vampyr. Jag säger en hint men det är något mycket värre. Vill ni se en bild av hur världen kan vara om vi skulle försvinna, nästan alla. Läs den. Älska den. Längta till 2014.

Skickat från min Samsung Mobil

Måndag med Fritz

Skickat från min Samsung Mobil

Till Mats, Denis och andra män...

Rent för fel

Skickat från min Samsung Mobil

Testar blogga från nya telefonen

Skickat från min Samsung Mobil

För i helvetet

Nu är jag så upprörd så att jag spottar. Jag cyklar genom Hålan på min nyinköpta cykel. Och på gatan kommer en bil, MED JÄVLA ÖGONFRANSAR PÅ DE FÖRBANNADE LAMPORNA! För i helvete, nu för det vara nog med tramserierna.



Ser ni hur löjligt det här är, är det konstigt att världen är på väg käpp rätt åt helsike när det är sånt här fjanteri vi håller på med.

Och sen, dagen efter jag sett detta sinnessjuka beteende så läser jag i en tidning på jobb att industrin för biltilbehör FÖR TJEJER ökar. Men jisses. Jag finner inga ord. INGA ORD. Jag kan bara stamma fram svordomar. Plastaskit. Jag vet inte vad som är mest upprörande. Att naturtillgångar ödslas på detta. Att någon anser att tjejer är så pantade att de köper ögonfransar till sin bil. Eller att tjejer faktiskt köper det.

Stressen

Nu ska jag klaga ett slag. Och tycka att det är mest synd om mig och andra med småbarn.

Man kan sitta på jobb och kanske äta frukost och så säger någon (utan barn) att oj vad stressigt jag hade det igår, "jag skulle handla och sen hem och laga mat", eller nått, och så hör man från sin strupe "hrmuummp" och man känner att; "ja, nu är det dags att hålla käften för att bara för att de inte har barn så kan de vara stressade". Och det tycker jag, helt sant, jag tycker att vi med barn inte har ensamrätt på stressen.

Men.

Igår.

Bussen var en aning sen. Jag slängde mig upp på cykeln och trampade som en galning genom byn. Det blåste så att cykeln krängde. Så där trampade jag med bladen vinande runt öronen. Förbi skolan trampade jag, och hem för att lämna cyklen innan jag går till förskolan. Stora ska ju gå hem själv, liksom. Jag skulle bara öppna dörren och vråla "Hej" till Stora och kolla så hon kommit hem. Låst. Fan. Hon har inte fått tydliga instruktioner om vilken tid hon ska gå hem och då stannar hon på fritids tills nån hämtar henne.

Fan. Klockan var 5 minuter innan hämta småskitar. Den var även 25 minuter innan Stora skulle lämna huset, gymnastikombytt och gå till bästastebästavännen för att åka till träningen. Fan.

Upp på cykeln igen. Trampar som en svettig vilde bort mot skolan, hastighet 35 kmh, är det tillåtet på en cykelbana? Plötsligt skramlar något till och så hoppar tramporna och jag är på väg att dö mosdöden mot ett vackert kastanjeträd i allén mellan skolan och huset. Jeflaskitfelknulladekedjan har lossnat. Fan. Nu väser jag random könsord mellan mina tänder.

Släpar bort cykeln till skolan och bort till Storas fritids. Sliter upp dörren och där sitter hon vid datorn och inget är hennes fel. Hon klär på sig, jag hoppar som in boll för att jag är ju nu sen till förskolan, och så tittar hon på mig och frågar: "Var är min väska?" Hur i hela himmelen ska jag kunna veta det? Jag har inte varit i skolan, jag har stressat!

Hon traskar hem i sin takt, tittar på kastanjer eller små blad i vattenpölarna. Jag nästan springer mot förskolan, jag ser inget, bara målet.

Jag har någonstans mellan det att jag nästan dog mot trädet och när jag kom fram till fritids insett att jag aldrig kommer hinna få iväg henne till träningen. Inte utan att dö i en pöl av svett. Så jag har fått iväg ett sms till bästastebästavännens mamma att hon inte kommer att komma.

Framme vid förskolan sliter jag åt mig ett par blåa tossor till fötterna och stövlar in på Draken där nu alla barn i huset är samlade för JAG ÄR SEN! Alltså, de är ju inte samlade för att jag är sen, men jag brukar hinna komma innan de slår ihop avdelningarna. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig, uppenbarligen kalarar de av att vara på samma avdelning.

Liten rufig och glad. Minst är ännu rufsigare och också glad, hon vill gärna mata mig med en 8 men jag tackar nej. Vi säger hej då och går för att ta ytterkläderna.

"Var är din nya blåa mössa" frågar jag Liten. "Eeehmm...hemma?" Nej, det är den inte. Du har haft den EN gång, EN, och nu är den väck. Men, how gives a F***?

Jag är nu så uppe i varv att det är svårt att bromsa. Cyklen har jag ställt vid förskolan, där får den stå, vem vill sno en skadad mordbenägen cykel?

Liten vill visa samma sak varje dag vi går hem, alltid samma. Idag tittade jag inte och då blev han ledsen så då fick vi gå tillbaka så  han fick visa, igen.

Väl hemma vill jag dricka vin och inte göra något alls. Vilket jag ett tag tänker göra. Stora har gjort en kopp kaffe till mig och jag dricker den i soffan och hon ger mig massage. Sen måste jag laga mat, detta medan Liten villa ha: knäckebröd, fil, yoghurt, flingor, knäckebröd. Och Minst skriker och vill kramas men samtidigt lyckas hon tömma tre kökslådor på sitt innehåll.

Lax äter vi, Minst smetar det över sig. Hon måste bada. Jag ska städa till marsvinen. Och hänga tvätt. Denis får plocka undan i köket och bada barnen under tiden. Tanken är att jag ska promenera. Liten får ett utbrott. Som inte tar slut, han skriker och skriker och skriker. Samtidigt som jag ska promenera och Denis lägga Minst.

Tillslut tvingar Denis ut mig ur huset för jag är nära att gå i sönder.

Promenad. Hem. Slappna av? "Var är min läsläxa?" Klockan är jävla 15 minuter över jävla åtta. Varför har du inte gjort färdigt läxan innan? "Glömt?" Jisses.

21.40 ger jag upp och går och lägger mig. På soffan. Minst har snott min plats i sängen.

Stockholm i mitt hjärta

I fredags tog jag och Denis tåget till Stockholm. Vi skulle hälsa på Robban och Ylva som gått och fått en liten Rebecka.

Vi anlände till Centralen i fredagsrusningen och jag ville lägga mig ner och dö stressdöden. Alla dessa människor som var på väg till massa ställen och alla känns så inne och trendiga, ja kanske inte tiggarna, men alla andra. Och jag kände mig som kusinen från landet och längtade hem till vår lilla händelselösa håla igen.

Därför lämnade vi snabbt mayhemet som är Stockholm City bakom oss och tåg först tunnelbana och sen Roslagsbanan ut till Vallentuna där våra vänner bor. Där var tyst och fint och jag kunde börja andas igen.

På kvällen hände något märkligt, tre kroatiska män i samma hus och samtliga hade skaffat sig svenska tjajor. Nämen. Vi skrattade mycket och insåg att vissa drag har kroaterna gemensamt.

På lördagen släpade Robban ut oss på en jättepromenad runt Djurgården. Alltså, nästan en mil, jag var inte redo för den. Och sen var vi trötta för vi är småbarnsföräldrar och gick hem och åt pizza (min med bacon och chevre, åh mama), drack vin och spelade plump.

Sen åkte vi hem.

Antal kändisar: 2, båda från skåne. We run the world.

Vaben

Igår blev det VAB igen, denna gången var det lilla Minst som fått feber. Idag är Denis hemma och hon är feberfri.
Vilket är tur för imorgon åker vi till Stockholm, utan barnen, de ska hänga med mormor. Och jag saknar dem redan och känner visst dåligt samvete att åka utan dem, därför leker vi fredag ikväll och umgås och har det trevligt.

Kanske äter vi toffifee och skrattar hjärtligt åt något dråpligt som barnen säger. Kanske tittar vi på ett pedagogiskt TV-program, medan jag flätar Storas hår och  kanske bygger Liten och Denis bilbanan och testar Litens nya bil.

Kanske slåss barnen i en hög på golvet, kanske hotar vi med tidigt sänggående om det inte omedelbart slutas upp med gnällandet. Kanske får Liten sina systrars feber.

Det här är som jag tänker mig kvällen



Så här kommer kvällen se ut



Fyll det med rödtjut, tack!

Kika in i drömmen

När vi kört till och från Risen i Genarp har vi kört förbi detta huset, suckat, och drömt oss bort. Nu är det till salu, åh den som hade 3,5 miljoner över...

Stora hade nog velat flytta hit, för det är nära stallet.

Stora nyheter!

Aftonbladet har viktigta saker att rapportera:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15538020.ab

Vinterkläder

Vinterkläder, detta återkommande spingibutikersåpattsvettenstänker problem. Jag hatar det. Och jag
hatar vår jefla knäppväder, kallt ena dagen, regnigt men inte så kallt nästa, vårkänsla på tredje och sen kommer vintern som en käftsmäll. Som jag hatar det.

Liten, den lille vilde, fick detta, från H&M

Stora fick ett par termobyxor av grannen, tackar man för, och så hade hon önskat sig denna jackan från KappAhl.

 

Till detta fick Stora en sån här paljettmössa från H&M, Liten ville genast ha en likadan, fast gärna blå, men Denis la in veto. Dessutom fanns den inte i blått, däremot silver.

Minst, minst som hon är, har ärvda overaller, än så länge är hon för liten för att förstå att hon är en hand-me-down girl.

Jag glömde

Vi (jag) har köpt ny kaffekokare, MoccaMastern är förpassad till helvetet och vi har en billig Melitta bryggare.

Och, jag har klipp tussen. Den på mitt huvud alltså. Jag har lugg. När jag kom hem sa Stora; "......eehhh.....jag gillar det inte, du ser ut som Loreen" Tack.

Min man, Denis, han har lite svårt med förändringar och nu börjar han väl tycka att det ser bra ut. Idag ska jag prova ut nya brillor, får se hur väl det tas emot av Stor och Liten Skepitisimo.



Om Denis skulle haft en logga skulle det varit denna.



Hej Oktober!

Lång frånvaro, här kommer lite saker som hänt och som jag tänkt:

Stora har varit sjuk, jag har vabbat för första gången på drygt 1,5 år, jag har inte saknat det.
Jag sa till Liten när jag hämtade att han skulle vara snäll mot henne, så när vi kom hem sa han: "Hej! Åh, jag har saknat dig, idag ska jag inte slå dig".

Minst la sin lilla hand på vår plattång förra lördagen och brände sitt "fulfinger" på högra handen. Först såg det inte så allvarligt ut, men efter ett par dagar hade hon en jätteblåsa och nu har det blivit inflammerat och räligt. Vi åkte till jourvårdcentralen i Lund i lördags för råd. Vi möttes av en kvinna som kom från Zadar, Kroatien och genast blir man lite extra omhändertagen. Minst finger lindades in i allehanda bandage och ska kollas på vår vårdcentral lite då och då.

Vi köpte nya telefoner, min man och jag. Jag ville ha iPhone 5 men han drog med mig till Telenors butik i tisdags och nu äger vi vars en Samsung Galaxy s3. Underbara, tyckte vi. Igår tappade Denis sin i golvet så glaset sprack. Detta två dagar efter han ringt och sagt upp den där extra försäkringen vi först tecknade. Drygt 2000 kr kostar byte av glas. Oh the joy.

Vi firade Denis bror i lördags. Han blev 35. Jättegammal. Jag har väldigt ont i ryggen nu för tiden och när jag igår hasade genom huset sa Denis: "Och när du blir 35 försvinner din musiksmak också". Därför tänker jag inte bli 35.

Det är jättesvårt att hitta ett skärp till en snart 8-årig flicka. Ett skärp som fyller sin funktion och håller uppe byxorna och inte bara sitter där och är fint. Hon är 135,5 cm lång, har alltså storlek 134 i kläder men hon är spinkig som storlek 122-128. Och när man är köper 134 har de inte längre de praktiska resorbanden i midjan där man kan reglera storleken.

Barnen har fått vinterkläder, vi är ruinerade.