Fritz



Fritz, vår lilla vildhäst



På ridskolan har Stora haft samma häst nu ett bra tag. Vi har verkligen fått bekanta oss med Fritz. Han är inte så gammal, 7 år bara. Lite busig i boxen så där innen är det mest jag som härjar. En klippa i ridhuset. Dessutom har han coola zebraränder på halsen, han mormor är vildhäst och han har fått täckningen från henne.

Igår plockade han dessutom fram sin inre vildhäst. Han ville inte lyda alls. Jag fick hålla i och leda fast Stora ridit själv de senaste veckorna. Sen tog ridläraren över. Sen blev Ballina skrämd och henns ryttare trillade av och då blev det ett jäkla stohej i ledet. "Ska vi fly?" undrade hästarna kollektivt. "Jaaaaaa" tänkte Fritz och där hängde jag i tyglarna som en trasdocka. Om 450 kilo häst bestämmer sig för att gå, då har man inte mycket att sätta emot.

Nåväl. Sista ridlektionen för terminen var en spattig sådan. Nu vilar vi ett par veckor och sen hoppas jag att Stora kan få bekanta sig med Marcus Jr, en av stallets minsta hästar. Lugn och lydig. Och väldigt, väldigt söt.



Marcus Jr.



The Hobbit

I fredags såg vi den. The Hobbit. Åh min lycka!
Den var jättebra. Alltså. Det är en saga, skriven av Tolkien till hans barn. Låt oss inte glömma det. Men åh min lycka.

Jag älskade den. Snart ska jag se den igen, i 3D denna gång. Med min 8-åring. För vi gillar ha kul på det sättet. Jag nördar ner henne fullständigt.

Jag inser att jag kanske är lite för insatt när jag mimar namnen på de svärd som Gandalf, Thorin och Bilbo tar från jättarnas grotta (Glamdring, Orcrist och Sting, bara så ni vet). Men åh min lycka!

Det är inte lätt

Det är inte lätt att vara svensk idag. Först menar man att man inte får säga neger längre, sen kommer vinter 2012 och fullständigt förstör att vårt svenska. Först stormar det om pepparkaksgubbar. Någon får inte vara pepparkaksgubbi i Lucia-tåget. Det skapas Facebook-grupper och svärs och fyas. En hel ocean av människor som vill att vi värnar om rätten att vara pepparkaksgubbe. Vem står på andra sidan? Vem hävdar motsatsen? EN lärare på en skola. Som antagligen försökte göra något bra men kanske siktade lite fel. Ingen annan.

Sen är sveriges Lucia från INDIEN. Nä vet du vad. Lucia ska väl vara blond? Helst ska hon vara den populäraste flickan i klassen också. Och röstas fram med streck på svartatavlan medan man själv sitter där och är inte så populär och får inte ett ända streck själv. Och sen får man vara pepparkaksgubbe för man är lite mörk i skinnet.

Dessutom rappade nån i Luciatåget. Vart är vår värld på väg?

Och sen, sen säger Disney att de ska klippa bort tre dockor ur Tomtens Julparad. Nu är de inne och fingrar på känsliga områden.

Det handlar om tre stereotyper, inte raser, för tydligen värnar folk bara om att den lilla mörkhyade dockan är kvar, blondinen som är korkad kan gärna försvinna? Detta görs av Disney internationellt. Inte av påtryckningar från invandrare i Sverige.

OCH VEM FAN BRYR SIG? Barnen? Nä, för dem har Kalle Ankas Jul inte lika mycket värde längre, det visas barnprogram hela dagarna i ända. De skiter i vilket. Docka mig hit och docka mig dit. Men låt oss för allt i världen aldrig nånsin ändra på något. Låt allt vara som det alltid har varit. Låt oss stagnera. Vi vill väl aldrig bli bättre, aldrig bli något mer än vad vi är idag? Man kan tycka att det kan kvitta och att dockorna kan representera den mångfald många (mig inräknad) tycker så mycket om. Men nu är det inte hudfärgen som är problemet utan hur dockorna framställs. Och jag tror inte att alla föräldrar bryr sig om att förklara varför man inte säger neger, eller berätta om förintelsen eller förklarar att blondiner inte är korkade våp.

Minns ni förr, när Långben satte en gaffel i vägguttaget och hans majskolv blev till popcorn? Eller när Kalle försöker avrätta den störiga fåglen med allehanda skjutvapen? Minns ni det? Bryr ni er om att de scenerna inte är kvar? Minns ni när vi inte hade någon TV? Låt oss gå tillbaka till det. Låt oss ta släden till kyrkan, och lyssna på hur mycket vi felar och att vi kommer brinna i helvetet.

Eller fokusera all denna energi där det behövs. Titta på syrien, titta på alla barn som svälter jorden runt, titta på Connecticut och var evigt jävla tacksamma för att det största problemet i vårt land är att tre jävla dockor klipps bort ur ett barnprogram.

13

13 är antalet år vi har varit tillsammans. Vi firar med att jag vabbar med den minsta och är själv rätt sjuk. Sen ska Denis träna och sen är helgen slut. Jag gissar att det är så det blir efter 13 år. Vi får fira på fredag när vi ska se The Hobbit med min bror och hans sambo.

Fast än vi inte vältrar oss i romantik denna, för oss, speciella dag, så är jag väldigt kär i dig Denis.

Hon

För 8 år sedan, efter 1,5 dygn av smärta föddes hon. Vi hade aldrig känt på bebis innan och var förvirrade, vilsna förstagångsföräldrar. Hon vände vår värld upp och ner och vi är så tacksamma för det.

Jag vill alltid att hon ska veta att hon kan komma till oss. Att vi alltid kommer vara här. Jag inser att vi inte kan skydda henne från allt, hon kommer falla, hon kommer att förlora. Men jag hoppas att vi ger henne förstånd att förstå att smärta kommer och går. Jag hoppas att hon lever glatt och älskar hårt.

Jag hoppas att hon inser hur vacker hon är, på insida och utsida. Att hon lär sig sitt värde. Jag hoppas att hon vet hur mycket vi älskar henne. Att vi bär hennes leende med oss var vi än går.

Stelfrusen bitterfitta

En försenad buss bör komma innan nästa buss går, annars är det en inställd buss. Och om vägarna är så jävla oframkomliga vid Genarp, varför går bussarna andra hållet? Alltså mot Genarp när de uppenbarligen inte kan gå från Genarp. Jag satt och väntade på buss i 40 minuter i morse. Jag kunde hålla mig för skratt.
Och jag skyller allt på avkroken de kallar Genarp.