Att bli uppraggad

På väg till bussen i Malmö. I mitt ena öga noterar jag en ful liten ljusblå bil som stannar. En ruta vevas ner. Jag lyssnar på musik. Mark Knopfler närmare bestämt. Jag vill inte bli störd. Killen i bilen verkar säga något till mig och vevar med sin arm åt mig att komma. "Amöba" tänker jag. "Han vill säkert veta hur man hittar någonstans, säkert till Grottan" Jag går fram, plockar motvilligt ut Mark ur mina öron. "Jaha" säger jag, tycker att jag låter lagom irriterad. "Jag såg dig där borta" säger han "Jaha?" säger jag "Jag undrar, kan jag få köra dig hem" Helt ärligt? Menar han att jag, 35 år gammal, verkligen tänker bli uppraggad av en pågaslarver i ljusblå bil? Brukar han ragga så här? Brukar det funka? "Det får du verkligen inte" säger jag och går och sätter mig och väntar på bussen. Sen slår det mig att han säkert bara vill råna mig på min datorväska jag bär med mig. Jefelunge. Han såg mig som ett lätt mål och tänkte rånmörda mig i sin fula bil. Så oförskämt. Denis ringer. Jag talar om att jag blivit raggad på, lite stolt må jag säga. Fast jag insett sanningen, för honom var jag bara ett lik med en stor, tung datorväska.

Ni ser

Hur fult förra inlägget blev, jag skrev det fint med styckes indelning och trams, men allt bara *poff* borta. Jefelblogg.

Mormor, ett inlägg om kärlek och hålet som är kvar

Den 26 oktober gick min mormor bort. Hon kämpade hårt på sjukhuset men infektionen i hjärtat kunde ingen rädda henne från. Och nu känns det som man står framför något så oändligt stort att man inte kan ta in det. Jag känner så otroligt mycket men kan inte sätta ord på det. Det kommer inte ut. Som att skrika under vatten. Mormor var gammal och de senaste månaderna hade hon varit sjuk. Rent praktiskt var man inställd på detta. Jag hade förklarat för mig själv att det var hitåt det barkade. Ändå slår det en som en käftsmäll när mamma ringde den där lördags morgonen och berättade att kampen var slut. Aldrig mer ska jag få krama om mormor i hallen i deras hus. Inte äta hennes goda mat eller dricka hennes fantastiska kaffe, inte äta hennes gröna kaka som jag älskat sen jag var liten. Istället får jag se min morfars hjärta krossas. Se hur liten och ensam han blir. Och veta att det kvittar hur mycket vi älskar honom, den han älskat aldra mest. Älskat i ett liv. Är borta för alltid. Första besöket i huset i skogen utanför Höör var hemsk. Hur mycket hennes närvaro fattades. Det var som att inte längre kunna ta ett ordentligt andetag, för andas jag, tappar jag fattningen. Hos mormor har man alltid varit välkommen. Mormor har aldrig varit personen med stora ord. Men känslan av hennes starka kärlek omslöt en. Man visste att mormor älskade en. Huset i skogen utanför Höör har alltid varit mitt "safe house" dit jag kommit för att få ro i själen. En promenad med mormor i skogen, eller bara se henne i hennes trädgård, bland hennes blommor. Jag är så väldigt lyckligt lottad. Att jag fick ha min mormor så här länge. Men jag hade nog velat ha henne lite till. I fredags sa vi farväl i Höörs kyrka. Hennes kista omgiven av blommor som hon älskade. Och kyrkan fylld av nära och kära. Precis som hon tyckte om att ha det. Och alla 6 barnbarnsbarn (7 om vi räknar den lille i magen). Hon älskade sina barnbarnsbarn. "Det är sorgligt" sa Minst när vi satt där i kyrkan och tårarna rann. Ja, det är sorgligt. Jag älskar dig mormor. "Weep not for the memorys"

Come back

Vet ni, det är något fel på bloggen, jag har inte lyckats skriva på länge. Jag har, med handen på hjärtat, kanske inte överansträngt mig iheller, men nu täntke jag försöka mig på en come back.

Snart

Hej Bloggen! 

Snart är jag tillbaka, jag lovar! 

Skickat från min Samsung Mobil

Wendy Davis, en feminsitisk superhjältinna

I elva timmar pratade hon. I ett försök att stoppa ett lagförslag som förbjuder abort helt efter 20:e grav.veckan.

I elva timmar pratade hon för att kvinnor ska få behålla rätten till sina egna kroppar. Banalt kan tyckas.

Wendy, du är dagen hjälte.

Veckan innan

Det är sista veckan innan semestern, vi åker alltså på lördag morgon. Det innebär att vi denna veckan: packar, städar, laddar filmer på paddorna, funderar matsäck, stressar. Och ovanpå allt detta kaos går Strumpan och sjukar ner sig. Igår var jag övertygad att han inte skulle klara natten. Jag tror han kan ha lunginflammation alternativt det mindre dramatiska förkylning.

Imorse såg djuret lite piggare ut och började tugga på salladen jag gav till dem. Vi gillar Strumpan. Vi vill inte han ska dö. Fuck döden.

Vänner

I torsdags samlades vi hos Hartwigs, det var vi och Herr Nilsson. Med barnaskaror. Tre familjer, 5 vuxna och 9 barn. Familjen Annorlunda.

Och känslan när vi lämnar för kvällen och för skitlång tid framåt är: Lika skönt som det ska bli att vara i Kroatien i en månad, lika tråkigt är det att inte träffa dem på ungefär 6 veckor.

Åh no, det blir ett jobbigt samtal

med dottern idag. En av favvohästarna har gått i pension.

Tack för att du tog så fin hand om min flicka Nicco!

Knopfler och hans gitarr

I lördags tog min bror och jag vår pappa till Malmö Arena för att se Mark Knopfler. Åh.

Medelåldern var hög. Stämningen lugn och behaglig. Och så sitter vi där och väntar på Mark som något försenad kliver upp på scenen och stegar fram till micken och sen river de loss "What it is". Perfektion.

8 män stod på scenen, gud vet hur många instrument som spelades, gitarrer av olika slag, trummor, säckpipa, mandolin?, ukulele, flöjter, piano, synthar, munspel, dragspel, basgitarr, bas. Och ovanpå allt detta, Knopflers röst. Som är på samma gång sävlig och lugn men ändå så rock.

Han spelade givitvis många låtar från sitt nya album, Privateering, med toner från blues och traditonell irländsk/skottsk musik. Låten Privateering har starka nativ-amerikanska inslag.

Tre Dire Straits låtar klämde han in.

Romeo and Juliet, kan vara världens finaste kärlekslåt: "I can´t do everthing, but I do anything for you. I can't do anything except being in love with you."

Telegraph road, 15 minuter lycka.

Och så näst sist, encore, So far away. Ord är överflödiga.

I övrigt vill jag då nämna, What it is, igen. För den är så bra
Privateering, igen, för den är så bra.
Corned Beef City, it aint to pretty, corned beef city
Postcards from Paraguay, latino sway.

Hade han bara kunnat spela Sultans of Swing och Down to the waterline också, så hade kvällen varit helt komplett.

I övrigt vill jag säga att Why worry är min bästastebästa Dire Straits nånsin. Vers ett är till mina barn och två till min man. För jag älskar er.

"Baby, I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do the things they say

But baby, I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey

Why worry?
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?

Baby, when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn't hard to say
But, baby, just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And all the rest is by the way

Why worry?
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
So why worry now?
Why worry now?"

*jättelång instrumental sträcka*


 

OCH! Mark hade sitt svettband på armen, still going strong!

Wild, Wild West

Jisses, denna bloggen verkar ju bara handla om TV-serier. Vilken ynklig hobby. Patetiskt. Men jag älskar TV-serier.

A blast from the past.



Dr.Quinn, medicine woman. Oh my. Som jag älskade denna. Jag känner viss dragning till vilda västern. Dr. Quinn, en kvinnlig läkare som tar hand om sin döda väninnas ungar och träffar HONOM.

Sully, the man!



Med sin häst, sin varg, sin tomahawk och sina indian halsband. What a man.

Sommarsemester

Vi ska ju till Kroatien i år också. Vi ska köra dit med vår sprillans nya bil, stanna i en sisådär 4 veckor. Ack. Det är ett hårt liv man lever.

Planerna börjar ta form. Alltså för resan ner.

Vi ska alltså stanna i Prag i två nätter (efter att vi tagit färjan mellan Gedser-Rostock, se där mamma!). Vi har hittat ett fint hotell i utkanten av stan, nära till cykelvägar längst floden. Vi tänkte alltså hänga där. Äta, dricka lite, slappna av inför slutklämmen som innebär minst 9 timmar i bilen. Lägg till bilköer och pauser. Men det ska vi nog klara galant?


Jag vill egentligen köpa en ny bilstol till Minst. Jag vill inte sätta in vår gamla skitiga bilstol i vår fabriksnya fräsiga bil. Är jag tokig nu? Jag vill ha en som man kan fälla under färden. Så om hon somnar fäller man enkelt stolen lite så hon kan färdas lite bekvämare, så bekvämt det nu kan vara när man sitter fastspänd som en psyksjuk i en tvångströja.

En sån här.

En annan

Igår, när jag satt där på Inris rygg och det lades sadelväskor över ett par andra hästars ryggar kom jag att tänka på en TV-serie från förr som jag älskade.

Young Riders aka Ponny Expressen. Åh. Unga cowboysare och hästar. Outcasts som försöker finna sin plats i samhället.



Den hade allt, den buttra, den coola, den söta, den stumma, indianen som kämpar mot fördomar som senare får stöd från en färgad man, flickan som låtsas vara pojke, kvinnan som är som en mamma.

Ja, ni ser en Baldwin, Stephen tror jag bestämt, och en ung Josh Brolin. Ack. Jag vill se den igen. Jag vill leva i vilda västern och rida på min häst dagarna i ända. Fast jag vill inte bli skjuten på. Eller få en tomahawk i pannbenet. Tack.

Vilken lång helg, vilken långhelg!

Oj, vad jag har det bra.

Helt ärligt, denna helgen har varit en sådan som bara varit så bra. I onsdags efter jobb firade vi farmodern som fyllde 83 år. Hon blev överraskad och tårögd.

Sen blev det torsdag och vi mötte upp Hartwigs och Herr Nilsson för vår, vad jag hoppas, årliga Bakken-tur. Värdert var perfekt och vi hade verkligen jättekul.
Sen blev det fredag och jag tog mig till Herr Nilsson för att rasta barnen. Jenny var där. Vi pratade, vi tog det lugnt, våra män jobbade och Rikard lagade mat åt oss.

På lördagen så hände det då äntligen. Denis och Mats stack iväg för att kolla bilar, jag tänkte att Mats är lite mer spontan än Denis, om man med lite menar mycket. Jag hängde med Jenny och kollade lite prinsessbröllop. Sen kom han tillbaka, min man och tog med mig till en bilfirma där VI KÖPTE EN BIL!!! En sprillans ny till bara oss.

Sen tittade vi på mer prinsessbröllop hos Hartwigs och hade svårt att bryta upp men vi skulle iväg och träffa på något annat som var helt nytt. Nämligen underbara lilla Olivia. Våra vänner har fått sitt första barn och hon är ljuvlig och liten och man vill ha ett till men det går över när man kommer hem och trampar genom lego och Monster High och pyssel upp till knäna.

Vi hyrde film också, på lördagen.

Till barnen:



Till oss:



Fast vi såg inte vår förrens igår. I lördags såg vi förra GOT, det är vad vi insatta kallar Game of Thrones, och herre min get. Han vet att chocka den dära författaren.

I söndags hade vi Hartwig withdrawal men det botade jag genom att tillbringa 3 timmar på en hästrygg. Jag tog med min svägerska och gav henne äntligen presenten hon fick förra året. Vi åkte till Vallerödlunds Islandshästar och hade en fantastisk stund tillsammans med Inri och Blesi.

Och ska ni någonsin rida islandshäst så är det HIT ni ska åka, vacker miljö, härliga, välutbildade och välmående hästar, trevlig personal. Och så ska ni ta med mig.

Jag och mina nya skor...

...dricker vin hos pappan. 

Skickat från min Samsung Mobil

Attans

Jericho, denna serie. Jag började se denna av slump när jag var sjuk nån gång. Vi är i USA, Kansas tror jag närmre bestämt. Alla lallar omkring och Jake kommer hem efter flera års bortavaro, och var har han varit och ojojoj och Jake är så hemlig. Och så, BABOOM, kärnvapen explosion. Vardan detta? Vem har sprängt oss? Är det muslimerna nu igen? Varför vet Jake precis vad man ska göra vid en kärnvapenexplosion? Vem är den trevliga, svarta mannen som precis lägligt flyttat till vår trevliga lilla stad? Vad han kan mycket om krishantering?

Så här håller det på, först vet man inte vad som hänt, invånarna är helt avskurna från nyheter. Med tiden klarnar bilden. Kvaliten på allt, nja, lämnar en del att önska, men själva upplägget. Alltså, jag är en succer för armageddon-efter-katastrofen-hur-ska-vi-klara-oss-nu så jag var hooked. Sen, mitt i andra säsongen, när det blev riktigt fräsigt. SLUT. Ameh.

Jake är ute och kör lite och räddar någon tös eller nått barn från nått farligt. Jake kan allt.

Mina favoriter

Det kom någon artikel om tidernas bästa TV-serier. Jag tänkte göra min egen lista. Oj, vad svårt. Och det tenderar ju att vara det man tittar på just nu som toppar. Men där är någon gammal goding med.

1. Modern Family, serien som får mig att frusta av skratt och väcka barnen förtjänar all kärlek.



2. Band of Brothers, jag älskar krigsfilmer, detta är förvisso ingen film, men ack så fantastiskt.



3. The Walking Dead, zombies upptar en för stor del av mitt liv, helt ärligt, finns det rehab?



4. Game of Thrones, oh my, går inte att beskriva med ord, måste upplevas.



5. Lost, så bra så länge, och sen kom slutet och sabbade år av engagemang.



6. Friends, jag älskar Vänner, jag tröttnar inte. Chandler: What are you doning? Joey: Nothing. Chandler: You built a fort, didn't ya? Joey: Kinda.



7. Sons of Anarchy, har uppehåll och jag känner mig så osäker inför det här. Hur många problem kan en MC-klubb klara av?



8. Big Bang Theory, givet. Penny, Penny, Penny.



9. C.S.I , tv-serien som jag tror jag följt längst, nu har jag slutat. Det var bättre förr, med Grissom, som spelas av William Petersen, som spelade Pat Garrett i Young Guns II som är en av mina favvo-filmer.



10. Fringe, märklig, mycket märklig, med en fantastisk John Noble som en högst förvirrad vetenskapsman. Visste ni att John spelade Lord Denethor i Sagan om ringen? Ni vet han den lätt galna mannen som hatar sin yngsta son (Faramir) och skyller honom för äldsta sonens (Boromir) död. Sen blir han ledsen och tänker elda upp både sig och sin son, men Gandalf och Pippin sätter stopp för de galenskaperna och det sista man ser är Denethor som brinnande ramlar ner från klippan i Minas Tirith som en levande fackla. Visste  ni också att Boromir (den döda sonen) spelas av Sean Bean, som även spelar spelade Ned Stark i Game of Thrones, nummer 4 på min lista.



I övrigt vill jag ge en big shout out till: McLeods Döttrar (Systrar i out-back Australien har en fårfarm), M*A*S*H (Hawkeye, love you), Cheers (Skål, på svenska), Panter Tanter (jag är Dorothy), Alo Alo Hemliga Armen ("Listen carefully, I will say this only once") och en massa massa, massa fler.