Ni ser

Hur fult förra inlägget blev, jag skrev det fint med styckes indelning och trams, men allt bara *poff* borta. Jefelblogg.

Mormor, ett inlägg om kärlek och hålet som är kvar

Den 26 oktober gick min mormor bort. Hon kämpade hårt på sjukhuset men infektionen i hjärtat kunde ingen rädda henne från. Och nu känns det som man står framför något så oändligt stort att man inte kan ta in det. Jag känner så otroligt mycket men kan inte sätta ord på det. Det kommer inte ut. Som att skrika under vatten. Mormor var gammal och de senaste månaderna hade hon varit sjuk. Rent praktiskt var man inställd på detta. Jag hade förklarat för mig själv att det var hitåt det barkade. Ändå slår det en som en käftsmäll när mamma ringde den där lördags morgonen och berättade att kampen var slut. Aldrig mer ska jag få krama om mormor i hallen i deras hus. Inte äta hennes goda mat eller dricka hennes fantastiska kaffe, inte äta hennes gröna kaka som jag älskat sen jag var liten. Istället får jag se min morfars hjärta krossas. Se hur liten och ensam han blir. Och veta att det kvittar hur mycket vi älskar honom, den han älskat aldra mest. Älskat i ett liv. Är borta för alltid. Första besöket i huset i skogen utanför Höör var hemsk. Hur mycket hennes närvaro fattades. Det var som att inte längre kunna ta ett ordentligt andetag, för andas jag, tappar jag fattningen. Hos mormor har man alltid varit välkommen. Mormor har aldrig varit personen med stora ord. Men känslan av hennes starka kärlek omslöt en. Man visste att mormor älskade en. Huset i skogen utanför Höör har alltid varit mitt "safe house" dit jag kommit för att få ro i själen. En promenad med mormor i skogen, eller bara se henne i hennes trädgård, bland hennes blommor. Jag är så väldigt lyckligt lottad. Att jag fick ha min mormor så här länge. Men jag hade nog velat ha henne lite till. I fredags sa vi farväl i Höörs kyrka. Hennes kista omgiven av blommor som hon älskade. Och kyrkan fylld av nära och kära. Precis som hon tyckte om att ha det. Och alla 6 barnbarnsbarn (7 om vi räknar den lille i magen). Hon älskade sina barnbarnsbarn. "Det är sorgligt" sa Minst när vi satt där i kyrkan och tårarna rann. Ja, det är sorgligt. Jag älskar dig mormor. "Weep not for the memorys"

Come back

Vet ni, det är något fel på bloggen, jag har inte lyckats skriva på länge. Jag har, med handen på hjärtat, kanske inte överansträngt mig iheller, men nu täntke jag försöka mig på en come back.