Pappa

Idag fyller min pappa 60 år.

Pappa är rolig och snäll. Vi är väldigt olika men ändå väldigt lika, hur nu det kan hänga ihop. Det är nog därför vi aldrig dragit riktigt jämnt.

Pappa är tacksam att driva med, kanske för att han själv gärna driver med andra. "Du måste vaura snabb i käuften, Katrin" fick jag ofta höra. Så, min sarkastiska, något torra, humor har jag honom att tacka för.

Om pappa skulle läsa min blogg hoppas jag att han skulle skratta lite igenkännande, vi har haft mycket kul tillsammans. Och gått igenom mycket jobbigt.

Jag är glad att just Bosse är min pappa.

Han var den som gärna körde till stallet lördag morgon. Och när jag hade egen häst och inte ville rida ut själv så joggade pappa med. Sidan om hästen, i flera kilometer.

Pappa lärde mig åka skidor, om jag tyckte backarna var för branta väntade han till det var dimma och så ficka han mig att åka när jag inte såg hur brant det var. När dimman lättade så pekade han mot backen och sa: 'Däur åukte duuu innan, höhöhö!'

Pappa var ofta den som fick mig att prova när jag inte vågade.

Och han var den på föräldramötet (vilka han inte gillade för alla andra "vaur su dinga") som till mitt försvar när jag aldrig ville äta skollunchen ställde sig upp och sa: 'Men houn äder ju baura maulet!'

Med detta vill jag ha sagt: Tack, pappa! För att du alltid är du och för att du alltid fick mig att känna mig speciell och vacker.

Och massor med grattis, jag kan inte heller fatta att du är 60!