Mother of the year - om att falla på målsnöret

Idag åkte jag och Minst till min arbetsplats för lite besök. Trevligt var det, inte för att jag längtar tillbaka då...

Hursom, när jag skulle hem var bussen sen. Inte mycket men lite. Problemet med den något försenade bussen var att den var så sen att Stora skulle komma hem innan mig, Komma hem och finna ytterdörren låst.

Det hände mig en gång, jag trodde det var en sån dag när mamma slutade tidigt och jag inte skulle till fritids. Jag skuttade hem genom eftermiddagen och kände glädje för tidiga dagar med mamma var ljuvliga. Jag gick fram till ytterdörren och där var det stopp.

Det tog 5-10 minuter innan jag verkligen fattade att jag tagit fel dag och att mamma inte skulle komma strax. Då började jag gråta. För jag tyckte det var pinsamt att gå till fritids nu. Så där stod jag utanför huset och grät och kände förtvivlan när en fritidsfröken kom och hämtade mig och tog mig till fritids där vi bakade scones och Jenny Klen var dryg för att jag tagit fel dag.

Denna historia spelandes i mitt huvud när jag passerade Storas skola och såg henne cykla längre fram på cykelbanan. Jag skulle bara komma två-tre minuter efter henne, men det kvittade för hennes lilla hjärta skulle redan ha krossats vid den låsta ytterdörren.

Jag började springa, jag sprang förbi Storas gamla dagisfröknar som var på utflykt med barnen. Jag flåsade fram en förklaring och fortsatte springa.

När jag vände upp på vår gata började jag vråla hennes namn.

Vid ytterdörren stod hon och försökte se tapper ut. Jag sa förlåt och hennes tårar kom rullande.

Fan.

Nu vill jag ge henne hela världen, eller iallafall en nyckel till ytterdörren.