Spinning around

I torsdag gick jag och mannen till Mås träningscenter här i hålan och jag köpte mig ett månadskort för att verkligen ta tag i mig själv.

Jag köpte kortet och frågade om de hade någon tid på lördag och det hade dem så jag bokade. Kände mig nöjd och glad när vi gick där ifrån.

Tills jag inser att jag bokat ett 90 minuters intensivpass. Vet ni hur länge 90 minuter är? Vanligtvis spinnar man i 45 minuter, kanske 60. Nu lägger vi glatt på 30 på det.

Lördagen kom, jag kysste mina barn och min man farväl. Och gick dit.

Efter 30 minuter tycker jag att nu får vi nog vara klara för idag och tittar på klockan. "Oh crap" tänker jag och funderar på när den där "andra andningen" ska komma igång. Det gör den inte. Istället känns det som jag ska tappa andan och dö spinningdöden. Jag visualierar min gravsättning till tonerna av Kylies "I'm spinning around".

Men jag kör på.

När det är 20 minuter kvar tänker jag att vi pressar nog i 5 minuter till, sen är det dags att varva ner och stretcha. Men icke.

På Mås har man bara ett spinningpass och alltså ingen som står utanför och hoppar och vill in på nästa. Alltså spinner man i 90 minuter SEN varvar man ner.

Jag klarade mina 90 minuter, världen snurrade när jag hoppa av cykeln. Den snurrade fortfarande när jag hämtat mina saker i omklädningsrummet och styrde stegen till receptionen där tjejen som just torterat mig i 90 minuter står och ler.

Den snurrade när jag bokade in ett intensivpass på torsdag och ett på nästa lördag.

När jag kom ut regnade det från sidan och kändes som höst och jag hade en promenad på 20 minuter framför mig.

Jag klarade det.