Klantarsle

På väg ut från jobb är jag lite för fokuserad på min iPhone istället för världen runt omkring. När jag tror att trappan är slut så är den inte riktigt färdig, så vad jag tror är sista klivet ner på fast mark blir ett kliv rakt ut i....ingenting.

Jag trillar, som ett barn, ner för stentrappan och landar med en duns. Jag ligger där på alla fyra en sekund innan jag lyfter blicken för att kolla om någon sett mig...verkar inte så...var är min iFåne? Jag får minnesbilder av Fåne som studsar iväg från mig som en gummiboll...ånej, har Fåne dött! Fåne ligger en bit i från fånen (jag) och är HEL!!! Hallelulja!!!!

Där ligger jag och smeker min Fåne med rumpan i vädert, lite "kom och ta mig" fast inte lika graciöst förförande, ungefär som när vi dansade poledance i lördags. Flicksnärtan snurrade runt och putade upp den fulländade rumpan i middagsluften och vi gjorde samma sak...lite mindre graciöst och förförande.

Har jag ont någonstans? Ja, i min ankel. Kan jag stå? Ja. Bra, haltar iväg och ringer upp Denis på min hela Fåne. "Jag har trillat och slått mig" snyftar jag i hans öra (notera att det INTE är första gången Denis får sådana här samtal) och så linkar jag och mitt ynkliga ego iväg.

Det gör ont på mitt knä och fläktar lite skönt, jag tittar ner, byxorna saknar tyg och knäet saknar skinn...punk eller pucko?