Nu har Liten vrålat i ganska exakt 40 min, sedan jag visade honom att han var tvungen att ta av sig ryggsäcken för att få på jackan. Han har haft händerna instuckna i munnen, tårarna trillar och så skriker han. Han vill inte vara arg, han vill inte vara sams. Han vill inget. Inte kramas, inte skoja, inte prata. Nada.
Jag föste honom framför mig hem från dagis, han vrålade, stannade vid brevlådan och vägrade gå in. Tvingade in vrålapan i huset. Då stod han där vid dörren och skrek som en arg varg.
Nu sitter han i sin säng och....ja, skriker.
Ibland är det verkligen härligt och upplyftande att vara mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar