Ultaljud

Igår var vi på ultaljud. Denis missade ju förra eftersom hans plan från Amerikat var försenat. Så jag tänkte att han måste ju vara spänd inför denna andra chans att se vår bebis.

Jag kom till KK 15.11, 19 miuter innan vår tid. Satte mig i foaljen och väntade på min äkta make. Klockan 15.20 ringde jag upp honom.

"Jag letar fortfarande efter en parkeringsplats!"

Nu något upprörd på min makes oförmåga att lämna sin arbetsplats i god tid och sedan parkera i parkeringshuset en bit bort lämnade jag foaljen och gick upp och satte mig i ultaljudsavdelningens väntrum, tillsammans med andra PAR. Där satt jag och kände mig övergiven och ledsen, så ledsen att en liten tår trängde fram i min ögonvrå.

"Jefla gubbe" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag hoppades att de skulle vara försenade. Men icke. Prick 15.30 kom barnmorskan och hämtade mig.

"Skyll dig själv, dumstrut" tänkte jag nu (dumstrut kan man byta mot ett annat, lite fulare ord)

Min mun sa: "Men min man är lite försenad!!!!"

"Vi går in och förbereder, så ska du se att vi hittar honom, våra sekreterare är rätt bra på att lotsa dessa förvirrade män rätt" så sa barnmorskan.

Vi gick in, och jag satte mig på britsen. Jag tänker en massa otrevliga tankar om min man. Och då, då kommer han in genom dörren. Stressad och flåsande.

Och herre min je, vad glad jag var att se honom!