Han bajsade inte

Inte just då iallafall.

Lite senare springer jag som en skållad råtta, tvätt ska hängas, saker plockas undan, jag göras iordning.

Jag ska på en kurs som kommunen håller i, i förälraskap. Jisses.

Köket ser ut som om alla kökskåp kräks ut sitt innehåll över köksbänken och det har stängt bort till köksbordet.

Jag går in på toa för att göra ett försök att inte se ut som det vrak jag känner mig som. Deo, smink, håret i snabb svans. Hittar kläder på toaletten som får duga.

Nu vrålar Minst som om jag övergivit henne i en soptunna. Rusar ut till henne.

Liten står borta vid ett fönster och ser mystisk ut.

"Har du bajsat?"

"Hihihi jaaaaaaaaa" blir svaret.

Minst vrålar ännu lite högre. Han får stå där med tollen i byxan medan jag ger den lilla mat.

Jag misstänker att jag luktar svett, men bajslukten döljer det. Men det gör den ju (förhoppningsvis) inte sen, på kursen, bland människor jag inte känner.

Minst har ätit färdigt. Dags att reda ut bajskaoset.

Då ringer telefonen. Finns det något värre än när luren ringer när du ABSOLUT inte har tid och lust att svara?

"Sluta ring för faaaaan!" svär jag och lägger på minnet att inte berätta det på föräldrautbildningen.