Varför känns det som man alltid ligger minst ett steg efter med allt, som att man alltid försöker komma ikapp. I söndags var vi nästan ikapp, sånär som på Storas rum som skulle sammanställas. Sen hade vi kalas och nu står jag här, 10 steg efter igen.
Släkten var alltså här i decimerad skala pga sjukdomar. Mormor ligger (låg? måste ringa mamma och höra) på sjukhus med lunginflammation, väl där fick de magsjuka och avdelningen stängde och isolerades. Så henne har jag inte kunnat hälsa på, stackars lilla momor.
Nåväl, Liten var nöjd ändå. Nu ser han fram mot födelsedagen och barnkalaset nästa helg.
Själv har jag ångest, nu när jag står på trösklen till min sista föräldralediga vecka. Nästa onsdag checkar jag in på kontoret. Mmmmm, jättekul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar