Så sa Jordan och arenan fullkomlig exploderade.
Det går inte att beskriva eller förklara för någon som inte varit där. Som inte var där 1989 med flickrumsväggarna tapetserade med planscher som man fått från Okej eller från någon tysk ungdomstidning som man inte kunde läsa men man hade köpt för att det fanns bilder på dem i den. Om man inte samlade artiklar och intervjuver i en blå ringpärm som man vördade mer än livet självt.
Om man inte har suttit i sin säng i sitt rum och lyssnat om och om och om igen och drömt och önskat och längtatoch hoppats och trott. Då kan man inte förstå.
Om man inte kunde allt om dem, och det var det viktigaste man kunde lära sig. Om ens tankar inte kretsade runt dem 24/7, då kan man inte inse.
Om man faktist var hopplöst förälskad i nån av dem, och i sitt unga hjärta inser att man aldrig kommer att komma nära.
Och det är OK, ni behöver inte fatta. För mig var gårdagen så obeskrivligt stor. Jag får gåshud och tårar i ögonen när jag tänker på det nu så här dagen efter.
Jag sjöng, hoppade, dansade, viftade, klappade och skrek mig blå i huvudet. Igår var jag 12 igen.
Vi stod nästan längst fram, Nina och jag, ögonkontakts nära. Och visst hade vi ögonkontakt Nina? Visst såg de OSS bland alla 6000 på arenan? Visst?
När de sen gör små gångar genom publikhavet precis vid oss och Danny går förbi, förbi MIG och jag rör vid honom, HAN, som jag idoliserat i 25 år, då stannar hjärtat. Och man är nöjd med det.
Jag vill ha tillbaka igår. Jag vill ha tillbaka 1989.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar