Att säga hej då till hans fröknar var rent ut sagt smärtsamt. Jag kom mitt i mellanmålet och försökte hålla tillbaka tårarna, men det gick inte helt.
Favorit fröken Kerstin hade redan gått hem, och det var nog tur för jag hade inte klarat mer. Liten har nog inte riktigt fattat att han inte ska tillbaka, men det kanske är lika bra det.
Kerstin, Inga-Kerstin och Gunilla, ni är helt fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar