Att växa upp med Bosse: På färjan.

När vi åkte till Tyskland för att fira Muttis fölsedag så kom jag att tänka på min ungdoms båtturer med pappa. Eller, ungdom/barndom för han var nog alltid såhär, men det eskalerade efter skilsmässan.

Vi åkte ofta färja, antingen till Tyskland, eller när vi skulle till Spanien men oftast för att ta oss till Österrike och åka skidor. Min pappa tog busskort för att själv kunna ordan bussresor ner till Österrike på billigast möjliga sätt. Han tjänade inte storkovan på detta men han, jag och min bror och eventuell flickvän till pappa åkte på många skidsemestrar "gratis" tackvare dessa resor.

Nåväl, pappa körde alltså bussen och hade därmed nyckeln till den samma. Vi åkte färjan och när båten närmar sig hamn så plingar det till i högtalaren och en röst talar om att det är dags att gå ner till bildäck, hitta sitt fordon och göra sig redo för att köra av färjan.

Nu börjar de flesta resa på sig, samla ihop sina saker och leta upp rätt dörr till bildäck. Min inte Bosse. Han sitter kallt kvar, demonstrativt. Max och jag sitter och skruvar lite på oss. Nu börjar det bli tomt i restaurangen, men pappa rör inte en muskel. "Ska vi kanske gå ner?" föreslår jag. "Neaj, inte än, de e inte löööönt". Pappa sitter kvar tills han är sist, färjan har lagt till och jag nästan kissar på mig av stress.

"Nuuu kan vi gåe ner" säger pappa. Vi går till bildäck, alla sitter i sina fordon. Och utanför vår buss står en lång rad med nervösa resenärer.

"Haur ni stått här länge?" "Det är juh jau som haur nyckelen så ni behöver inte springa" skrockar han.

Pappa har som sport att vänta längst, och han tycker han är grymt cool som gör det. Han är ju en sådan van resenär. Som alltid kör slut på diesel i bussen.